Att vara förberedd på en mindre eller större krissituation handlar varken om domedagstänk eller prepperfanatism. Istället tyder praeparatus supervivet (den förberedde överlever) på en vilja och en förståelse av att kunna verka i samhället – även vid strömavbrott, försörjningskollaps, utsläpp av farliga ämnen eller en förändrad säkerhetsbild. Hur länge klarar du själv att försörja din familj på den mat som ni har hemma? Och hur löser ni vardagliga utmaningar som transport, matlagning, värme, vatten och sanitet när varken el, kranar eller toalett fungerar? Känns det overkligt? Inte alls.
Vissa menar att det inte är någon mening att förbereda sig. Att det inte hjälper att tänka igenom en situation innan den inträffar, att gå kurser, att lagra mat och att köpa alternativa energikällor. Jag är inte en av dem. Jag är heller inte en av de mer extrema amerikanska preppertyperna som bygger bunkrar och liknande. Jag tror inte ens att hotet kommer utifrån. Snarare är jag orolig för vad som händer om ekonomin brakar samman, om elsystemen havererar eller om livsmedelstransporterna avstannar. Sverige är bra rustat för att klara en sviktande samhällsstruktur på kort sikt, men det saknas planering för hur landet skulle klara sig på lång sikt.
Drygt tjugofem år efter det att jag gick min första överlevnadskurs ser jag nu att grundläggande kunskaper i hur man håller värmen, lagar mat och renar vatten på alternativa sätt återigen är nödvändiga. År 2003 gjorde jag min första utlandsmission för dåvarande Räddningsverket (numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Sedan dess har jag flera gånger verkat i samhällen där infrastrukturen inte längre fungerar optimalt. Jag har sett vad kriget gör med Irak, jag har sett naturkrafternas katastrofala inverkningar på hela regioner efter jordbävningar i Pakistan, efter tsunamin i Thailand och efter tyfoner i Vietnam och jag har rest genom fattiga och utmanande länder – helt utlämnad åt mig själv. Dessutom har jag i mitt yrke som sjuksköterska på ambulansen mött människor här i Sverige i sorg, rädsla, skräck och socialt förfall. Till skillnad från på nittiotalet, då en majoritet av svenska män fortfarande gjorde värnplikt, vet många idag inte ens hur man gör upp en eld, än mindre hur man får tag på vatten eller tar hand om ett benbrott. Någonstans har vi tappat fokus och glömt bort alla kunskaper som i längden håller oss i liv.
Läs krishandboken, anmäl dig till en kurs som gör dig mer förberedd på det ofattbara, utbilda dig i hjärt- och lungräddning och köp hem ett spritkök (med bränsle). Hjälps åt och förbered er tillsammans. Ingen klarar sig på egen hand!
Niklas Kämpargård